Vintern är förliden - sångens tid har kommit

"Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom. Ty se, vintern är förliden, regntiden är över, den är förbi. Blommorna visar sig på marken, sångens tid har kommit, och turturduvans röst hörs åter i vårt land. Fikonträdets gröna frukter skiftar färg, vinstockarna står redan i blom, de sprider sin doft. Stå upp, min vän, min sköna, och kom! Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv och ditt ansikte så skönt." Höga visan 2: 10 - 14

Idag känner jag livet i mig...

...även om Borgå domkyrkas yttertak har brunnit ner. Men nog är det en tragedi. Jag frågar mig varför och känner sympati för Borgåborna. Jag har ännu svaga minnen av när Pedersöre kyrka brann 1985 och när det brann i Hotell Fontell som var vårt grannhus. Jag minns att vi stod hemma på vår stadsbalkong medan man sprutade vatten på grannhusets tak och sedan for vi på någon utomhusminnesstund till kyrkan. Jag minns att vi stod vid muren och stämningen var mycket dämpad. Hur det egentligen var är sen en annan fråga...

Små under i vardagen

Igår ville jag plocka liljekonvaljer men de var ännu så knoppiga att jag lät bli. Istället hittade jag två rosa tulpaner i en allmän park. En glädjande och vacker överraskning.

Gräslöken växer som den ska och jag har redan hunnit skörda en del som örtpålägg på rågbröd. Det är mycket, mycket gott.

Vad är månne nästa lilla under?

Gemenskapen och samtalen med Dig är det dyrbaraste jag äger

Jag är förtjust, upplivad, berörd. Jag är tilltalad av den Högste. Det är sant!

Gud, hela universums skapare, den mäktigaste, den rikaste i hela världen talar med mig. Genom Bibeln, i bön, genom omständigheter, genom människor och nu också direkt till mig när jag talar med honom. Inte låter det som att tala i telefon precis, men jag vet att det är Han!

Bongade Tarja och Pertti på Maailma kylässä - festivalen

Iklädd vit-blårandig marimekkotröja och med lördagslugnet på sig kom han gående, den kännspaka Pertti Arajärvi. Jaså, presidentens man är också på festival... Så börjar det flockas i tältets ena hörn, digikamerorna blixtrar och så står hon bara där, den evigt leende presidentskan. Med en massa turister runtomkring sig och med en Arnold Schwarzeneggerliknande farbror med mikrofon i örat bakom sig. Hoppsan, presidenten är också på festival.

Ps. Tarja hade också en marimekkotröja men den var helblå med text.

Funderingar kring Lordifenomenet

Det är sällan jag finner mig diskuterande kring ett och samma ämne i nästan en hel vecka. Jag brukar ganska snabbt tappa intresset för dagsaktuella diskussionsämnen men inte denna gång. Först var det spontant "yeah" för Finlandsvinst och "usch" för sångbudskapets människocentrering, sen var det "å ena sidan bra och å andra sidan dåligt" men nu efter flera diskussioner, textanalys av sången Hard Rock Halleluja och otaliga tidningsartiklar så börjar jag tycka att fenomenet är ont men kan vändas till något gott. Varför då? Fenomenet har många ockulta drag, det kretsar kring det fördolda och människan upphöjs som Gud. Det verkar oskyldigt, några kvinnor och män som gillar monster, tycker om hårdrock och gillar att klä ut sig. Och som dessutom vann Eurovisionen. Men det är ändå ren och skär avgudadyrkan. Följderna kan man bara föreställa sig...Igår betraktade jag två tonårsflickor som tränade djävulstecken medan de väntade på metron österut. Gud förbarma dig över vårt land och vårt folk!

Three more to go!

Denna vår och sommar är den bröllopstätaste perioden hittills i mitt liv. Vad sägs om ett bröllop per månad under april, maj, juni, juli och augusti? Det innebär många härliga fester, lyckliga brudbar och nya bekantskaper men också klädstress, gåvobekymmer och programfixande. Men som med det mesta här i livet så är mödan absolut värt besväret!
Igår kväll var det riktig galafest! En bedårande, lycklig brud och en maltillisesti ylpeä sulhanen. Maten var superb, sällskapet fräscht, talen roliga och musiken förhöjde stämningen. Efterfesten hemma hus brudens föräldrar var uppsluppen och gick i Eurovisionens tecken. Kort och gott, rolig fest! Tack för den, jag ser med spänning och förväntan framemot de tre kommande!

Ps. Kvällen gick till historien, Finland vann Eurovisionen! Vi kör tydligen med devisen kaikki tai ei mitään i vårt land.

Lovsång över Herrens godhet

"Från solens uppgång ända till dess nedgång må Herrens namn vara högtlovat." Psaltaren 113:3

Även gräslöken har vaknat!

Bredvid de stolta basilikorna tränger sig även gräslöken fram, tyst och smidigt.
I ett skede höll jag på att misströsta med dem. De var så mycket slöare än basilikabarnen. Men med blommor, krukväxter och örter skall man inte misströsta i första taget. Det borde jag ju ha lärt mig för länge sedan...

På tal om blommor som varit sena och tröga, så hör nästanmurgrönan uppe på klädskåpet även till den kategorin. Min vision är att den skall prunka, förgrena sig och täcka nästan hela rummet (ungefär sådär som i Törnrosa), men den har bara varit ynklig hela vintern. Dessutom gillar blomflugorna den. En riktig äckelblomma med andra ord. Men nu, när solen väcker basilikabarnen till liv, gräslöken har vaknat och tulpankusinerna sträcker sig mot himmelen så börjar även nästanmurgrönan spritta till.

Visst är det härligt när knoppar brister och visst är det ljuvligt när våren inte längre tvekar!

En rättfärdig människas lycka

"För ont budskap fruktar han inte, hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på Herren." Psaltaren 112:7

Vi slog två kloka huvuden ihop - och kom fram till att hon heter Riitta...

...UOSUKAINEN!

På hållplatsen:

- Hei hei, mikä sen entisen eduskunnan puheenjohtajan nimi nyt oli...
- Tä?
- Niin, sen Topin vaimon nimi, joka oli niin edustavan näköinen. Juttelin äsken sen kans. Sillä on se tukka.
- En taida muistaa, valitettavasti.
- En mä nyt sitä tunne mutt kerroin että minusta se oli niin edustavan näköinen. Voi, ku mä en muista sen nimeä. Mistä mä nyt saisin tietää...

Jatkuu...

I spåran:

Inte var det Eija-Riitta. Och inte var det Reetta...tänk tänk tänk... och som en blixt från en mycket klar himmel visste jag. Topis fru heter Riitta Uosukainen, såklart. Och tanten blev lika glad som flickan på sloggiswimreklamen och nästan lika glad som drottning Sonja på dagens Hbl. Hon sa "kII-tos", vinkade glatt och steg av...och jag satt kvar och kände mig duktig, behövd, lättad och lite road.

Den där med Historietter

Hjalmar Söderberg är fräsch fast han är död. Jag gillar hans noveller, skisser och anekdoter. Han låter som en sanningssägande profet, en hopplös sådan. Absurd är han, det kittlar mig. Berättelsen Sotarfrun gör mig arg, Pälsen är tragisk och Spleen är också tragisk. Resten av berättelserna är troligen också hopplöst tragiska, sanningsfyllda och överraskande.

Hjalmar är en stark kandidat till essäuppgiften.

Tro och tillit

Det är sällan jag förstår varför omständigheterna är som de är eller varför de blir som de blir... Men å andra sidan är det ju inte min uppgift heller; så varför slösar jag tankeenergi? Detta är tredje sommaren som inte mina sommarplaner matchar med Guds. De två tidigare somrarna har Guds planer blivit hundrafalt bättre än den sommar jag själv planerade i mina drömmar. (Tack!) Å ändå brottas jag med Honom. Fast jag vet att Han är smartare och älskar mig... Ja, visst är det onödigt. Det är nog dags att växa till och bli ett barn igen.

Glädjeämnen en tisdagförmiddag

Basilikabarnen gäspar och sträcker sina puttenävar upp ur myllan. Tulpankusinerna Gul och Röd står i givakt när jag traskar förbi. Historietter-äldre samtidsnoveller förtjusar med sin berättarkraft. Riksdagshusets trappor kryllar av färglada elever på utflykt. Och bloggen funkar som jag vill...

Vaffö gö ho på dette viset?

Jag får inte denna blogg att fungera exakt som jag vill. Det senaste inlägget finns
endast i arkivet och jag vill ha det på framsidan. Grrr!

Vacker vår

Damm
Knoppar
Fiskmås
Susning
Öppet vatten

Gör det Gud!

Skär bort barken.
Dränk in stammen.
Injicera liv i rötterna.

Låt det flöda,
låt det spricka,
låt det blomma!