Hur föreställer du dig livet?

Som en väg? Som en njutning? Som en plåga? Eller som något helt annat? Denna fråga har rört sig i mina tankar på senaste tiden. Utlösaren var några meningar i Karin Boyes bok i Kallocain där det står: "Om jag för övrigt bör presentera mig, kan jag kanske tala om under vilken bild jag tänkte mig livet. Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. För min del såg jag det med en snäll skolgosses ögon som en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort man kunde, med flämtande andetag och medtävlaren i hälarna".

Jag föreställer mig inte livet som en trappa. Jag tror också att ens bilder av livet förändras. För tillfället ser jag livet som en kampsituation där jag går vägen fram, uppmärksamt och vaksamt. Jag vägrar låta någon Ond stjäla mitt liv och min glädje. Mitt liv är en gåva som jag vill glädjas över. Själviskhet, missmod, avundsjuka, you name it, det strider jag mot, tills vi vinner och jag igen kan säga att allt är väl.